blixtvargarna
Du springer. Du är vilsen. Du har blivit utkastad. De ville inte ha dig längre. Smärtan inuti påminner dig om hur ensam du är. Du slår armarna runt dig själv medan du huttrar i kylan. Det är inte lönt att springa längre så du saktar ner och börjar gå. På hösten är det extra kallt, men idag är det något alldeles speciellt. Kylan genomborrar din kropp, och du vet inte vart du ska ta vägen. Det är sent på kvällen, på exakt den tidpunkten då solen går ner och det ska börja mörkna. Runt omkring dig ser du skog, skog skog. Bara träd, inga djur, inte ens några fågelkvitter i trädtopparna.
Du ser dig omkring, det blåser upp till storm. Du tänker att du måste ta skydd. Med snabba steg tar du dig fram genom skogen, fötterna är ömma efter allt springande. Åskan mullrar, ovanligt nära. Du stannar och kastar en blick mot himlen, ovädret är precis ovanför dig. Medan rädslan sakta börjar byggas upp börjar du springa för att komma undan stormen. En blixt lyser upp den halvt mörka himlen, och adrenalinet skjuter ut i din kropp. Stegen ökar. Överlevnadsinstinkten börjar ta över. Återigen lyses himlen upp av en blixt och du blundar medan du fortsätter springa.
Stegen blir lättare, du känner plötsligt att du tar dig fram över marken fortare. Du hör knappt dina steg längre, istället hör du din andhämtning och skogen runt omkring dig. Den lever. När du öppnar ögonen ser du att ditt ansikte befinner sig närmare marken än förut. Du saktar in och stannar, ser ner på dina tassar. De är ljust bruna, och den tjocka pälsen rör sig i vindens rörelser. Du känner inte av kylan längre. Dina känsliga öron fångar nu upp ljudet av stormen ovanför dig, och du känner dig plötsligt iakttagen.
En blixt slår ner några meter framför dig och du ger ifrån dig ett skrämt skall. När du lyfter blicken står det två vargar framför dig. Bakom dem dyker det upp fler och fler. En vargflock. Du ställer dig sakta upp, eftersom blixten skrämt vettet ur dig. Med flackande blick ser du på de två vargarna framför dig. De är stora, de har auktoritet och det utstrålar ledare om båda två. Men på ett sätt, så känner du dig trygg med dem.
"Välkommen", säger den ena till dig. "Vi har väntat på dig. "
"Väntat.. på mig?" säger du osäkert. Du känner dig inte riktigt som dig själv i den nya kroppen, och det plötsliga mötet med vargarna gjorde dig chockad.
"Självklart", svarade den ena. Du hör på rösten att det är en hona, och denne går fram emot dig.
Alfahonan går ett varv runt dig, nosar dig försiktigt på huvudet och skrockar.
Skrockandet verkar nästan vara en signal, för spänningen bland de andra vargarna släpper. Du känner dig ännu mer trygg. Alfahonan går fram bredvid Alfahanen, mumlar något och går sedan iväg till de andra vargarna. Du vänder din blick mot Alfahanen som studerar dig.
"Välkommen in i flocken", säger han och ler. Bakom honom ser du att Alfahonan har stannat och väntar på att du ska komma. Du känner hur glädjen sprids inombords, och med ett leende på dina nya läppar följer du efter Alfahonan in till ditt nya hem.
Välkommen till LWO! Vargflocken som är en tät familj och som välkomnar alla nya som vill gå med! Om blixten vägleder de nya förstås...
Du ser dig omkring, det blåser upp till storm. Du tänker att du måste ta skydd. Med snabba steg tar du dig fram genom skogen, fötterna är ömma efter allt springande. Åskan mullrar, ovanligt nära. Du stannar och kastar en blick mot himlen, ovädret är precis ovanför dig. Medan rädslan sakta börjar byggas upp börjar du springa för att komma undan stormen. En blixt lyser upp den halvt mörka himlen, och adrenalinet skjuter ut i din kropp. Stegen ökar. Överlevnadsinstinkten börjar ta över. Återigen lyses himlen upp av en blixt och du blundar medan du fortsätter springa.
Stegen blir lättare, du känner plötsligt att du tar dig fram över marken fortare. Du hör knappt dina steg längre, istället hör du din andhämtning och skogen runt omkring dig. Den lever. När du öppnar ögonen ser du att ditt ansikte befinner sig närmare marken än förut. Du saktar in och stannar, ser ner på dina tassar. De är ljust bruna, och den tjocka pälsen rör sig i vindens rörelser. Du känner inte av kylan längre. Dina känsliga öron fångar nu upp ljudet av stormen ovanför dig, och du känner dig plötsligt iakttagen.
En blixt slår ner några meter framför dig och du ger ifrån dig ett skrämt skall. När du lyfter blicken står det två vargar framför dig. Bakom dem dyker det upp fler och fler. En vargflock. Du ställer dig sakta upp, eftersom blixten skrämt vettet ur dig. Med flackande blick ser du på de två vargarna framför dig. De är stora, de har auktoritet och det utstrålar ledare om båda två. Men på ett sätt, så känner du dig trygg med dem.
"Välkommen", säger den ena till dig. "Vi har väntat på dig. "
"Väntat.. på mig?" säger du osäkert. Du känner dig inte riktigt som dig själv i den nya kroppen, och det plötsliga mötet med vargarna gjorde dig chockad.
"Självklart", svarade den ena. Du hör på rösten att det är en hona, och denne går fram emot dig.
Alfahonan går ett varv runt dig, nosar dig försiktigt på huvudet och skrockar.
Skrockandet verkar nästan vara en signal, för spänningen bland de andra vargarna släpper. Du känner dig ännu mer trygg. Alfahonan går fram bredvid Alfahanen, mumlar något och går sedan iväg till de andra vargarna. Du vänder din blick mot Alfahanen som studerar dig.
"Välkommen in i flocken", säger han och ler. Bakom honom ser du att Alfahonan har stannat och väntar på att du ska komma. Du känner hur glädjen sprids inombords, och med ett leende på dina nya läppar följer du efter Alfahonan in till ditt nya hem.
Välkommen till LWO! Vargflocken som är en tät familj och som välkomnar alla nya som vill gå med! Om blixten vägleder de nya förstås...